Ytterligare en blogg i den här härliga världen. Om den ska betyda mer än någon annan för dig är upp till dig själv. Och mig.
Jag skriver ogärna om mig själv. Vad jag gör och tycker är en annan sak. Bjud mig på en kopp kaffe eller lugn och stilla stund i soffan med Arch Enemy på stereon så ska jag berätta mer.
Sagan om unge herr Sandström
Benjamin Button style
Idag, as we speak, är jag 33 år. Jag skulle vilja säga 33 år ung medans vissa bestämt hävdar att man faktiskt börjar bli lite gammal. Eller åtminstone äldre. Jag gillar det här med att bli äldre så jag har inga problem med det. En dag så kanske jag behöver gå upp mitt i natten för att kissa och någon gång i framtiden kommer jag kanske få problem att böja mig ner efter nycklarna när jag tappat dem. Men den dagen den sorgen.
Mitt jobb är på ett företag som heter deVal Sweden AB. Vi säljer arbets- och profilkläder till företag i Sverige. Från och med den här hösten också i Norge. Och vem vet. Danmark och Finland kanske inte är så långt borta. Tomas sitter som ansvarig för databiten. Hemsida och allt sånt där ni vet. Jag är även rätt insyltad i utvecklingen av vårt nya affärssystem. Det är ett intressant och kul jobb. Ända nackdelen är väl att man sitter still i princip hela dagen. Det faktumet har föranlett en ökning av trivselvikten och numera promenerar jag faktiskt till jobbet varje dag. En uppfriskande tur på drygt fem kilometer.
Vad som händer från och med nu (det blir ju baklänges) känns både onödigt och ointressant att skriva om. Just nu. Någon dag kanske jag skriver en bok men som sagt. Den dagen den sorgen. Ni ska dock få de första fem meningarna i mitt liv.
Jag kommer inte ihåg om min mamma säger tisdag eller torsdag men hur jag än gör och vart jag än kollar så blir 22 mars 1978 en onsdag. Hur som helst så var det då det hände. Runt tio i sju på kvällen för att vara lite mer precis. Mamma ringde till mormor och sa att det blivit en Tomas. Mormors första reaktion var ”åh nej…”.
Så där.
Frågor på det?
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
